Åtta timmar i Stockholm

RESOR / Fryshuset, Stockholm, konsert, musik, resa, tokio hotel, tokio hotel 10/6-19 / Permalink / 0
Jag är tröttare än någonsin just nu. Skulle kunna lägga mig ner och somna med en gång, och ändå har jag sovit åtta timmar inatt. Hur kommer det sig? Jo det ska jag berätta för er, igår klockan sju på morgonen kom jag hem efter åtta hektiska timmar i Stockholm. Men vi kanske ska ta det från början... 
 
Jag gick upp runt halv nio på måndagen och spenderade morgonen med att äta frukost och göra mig färdig för att ta bussen ner till centralen. Jag minns inte när jag åkte med bussen senast, jag VET att jag inte har varit i stan eller på centralstationen sedan i april 2017. Därför var jag nervös, men bussresan gick bra och väl på centralen mötte jag upp min mamma och min storasyster. Vi tog tåget fem över ett och åkte iväg mot Stockholm, som jag inte heller besökt sedan april 2017. 
 
Tågresan gick bra, jag drack Smakis och åt Smah (<3), och vid fyratiden var vi framme i Stockholm. Runt fyra är den en av de värsta klockslagen att vara i Stockholm för då är det jättemycket folk och trafik. Och ljud. Jag började genast må dåligt och naturligtvis fick jag huvudvärk (stackars mig va), men det blev lite bättre när vi efter mycket om och men satte oss på en parkbänk och åt hamburgare från Burger King. 
 
Efter att vi hade ätit och fixat med lite grejer satte vi oss på en tunnelbana som naturligtvis var smockfull. Mådde sådär (jättesynd om mig), men var samtidigt glad och spänd för vi var på väg till samma ställe som jag var på väg till i april 2017, nämligen FRYSHUSET!!!
 
En av anledningarna till att jag tyckte det var kul att åka till Fryshuset är för att i ett av mina fåniga manus så åker huvudpersonen till Fryshuset för att gå på konsert, och där träffar han en supersnygg kille som han naturligtvis blir superkär i. Har planer på att färdigställa det manuset och jag behövde verkligen åka tillbaka och göra lite research (aka ta bilder på allt). 
 
Men såklart var den stora anledningen till min glädje att inne på Fryshuset befann sig fyra killar jag råkar tycka om, nämligen killarna i bandet Tokio Hotel!!! Fick biljetterna i födelsedagspresent av min pappa när jag fyllde tjugo och nu var det äntligen dags att gå. Eller äntligen, egentligen, jag har knappt pratat om konserten här av en enda anledning och den är att jag har varit så nervös. När jag kom hem från deras konsert 2017 var jag ganska lagom traumatiserad och jag var orolig att något skulle hända igen. Men det gick bra. 
 
När vi kom in i konsertsalen, som egentligen bara är en gympasal, så var det inte alls lika mycket folk där som förra gången. Vet inte exakt hur många som var där, men runt 150 kanske, jag är dålig på att uppskatta sådant men det var verkligen inte mycket folk. Skönt! Jag hade dagen till ära tagit på mig en av mina gamla Tokio Hotel-munkjackor och när jag satte på mig den på morgonen innan jag åkte till centralen så kände jag mig lite som en krigsveteran som tar på sig sin gamla uniform. Kände en fånig slags stolthet på något sätt, och inne på Fryshuset var det flera som kom i sina gamla bandtröjor. Det var rätt fint. 
 
På scenen fanns det en nedräkning till 20:30 då konserten skulle börja, och precis när klockan slog halv nio så slocknade faktiskt lamporna och konserten började. Också mycket bättre än 2017 då vi fick vänta skitlänge... 
 
AHHHHH TOKIO HOTEL!!! Här stod vi lite längre bak, vi flyttade oss närmare scenen senare, men eftersom att det inte var mycket folk där hamade vi SÅÅÅÅ nära scenen. Seriöst, har aldrig i mitt liv varit så nära Bill Kaulitz som jag var då. 
 
Jag har en Iphone 5 så jag fick inte direkt några jättefina bilder. Men ser ni hur nära jag var? Såg så bra, såg Bills fina händer och hans tatueringar och hans hår och hans öron och jag vet inte ens. Det kändes overkligt, nästan som att jag kunde sträcka ut handen och röra vid honom. Det kunde jag inte, men jag skulle säga att det kanske var typ fem meter mellan mig och Bill. Observera att jag som sagt är dålig på att uppskatta avstånd och antal och allt vad det är. 
 
De följde inte riktigt setlisten jag trodde de skulle följa vilket gjorde mig aningen besviken faktiskt. De spelade totalt fyra gamla låtar, resten var nya. Två av låtarna hade jag aldrig hört tidigare, det var nya låtar som de inte släppt, vilket var lite tråkigt också för jag kunde inte sjunga med. Jag stod bakom ett gäng franska tjejer som däremot kunde de nya texterna utantill, de hade uppenbarligen varit på flera av konserterna under turnén. De dansade jättemycket och det var rätt kul, fast de var rätt jobbiga också för de skrek så mycket och filmade typ varanann sekund. Stod bredvid en tjej som filmade typ alla låtar, liksom, är man inte där för att njuta? 
 
Det bästa var när de spelade Love Who Loves You Back, Wenn Nichts Mehr Geht och Heilig. Under Wenn Nichts Mehr Geht stod Bill framför skärmen och så fick han fina änglavingar, det var så vackert. Under Heilig fick jag värsta nostalgikänslorna, det kändes som för tio år sedan igen. 
 
Vid ett tillfälle tyckte jag nästan att Bill såg rakt på mig. Eftersom att jag stod så nära kunde jag se hans blick och det kändes verkligen som att han såg på mig under en kort sekund. Det kändes inombord då, som ett litet pirr i bröstet, typ som att hans blick sköt en liten kärlekspil i mitt hjärta. Nu tänker jag att sannolikheten att han faktiskt såg in i mina ögon inte är jättestor, men det är ändå inte helt omöjligt med tanke på hur nära jag stod. Så för min egen glädje tänker jag säga att jag såg in i Bills ögon och att han såg in i mina, och ingen kan säga att jag ljuger. 
 
Wir werden uns nie mehr verlier'n
 
När konserten var slut åkte vi raka vägen till cityterminalen, för vi skulle nämligen med en buss tillbaka till Göteborg. Var INTE taggad på att sitta instängd i en trång buss med en massa främmande människor i sju timmar, men vi hade inte mycket val då vi inte hade råd att bo på hotell, och det sista tåget tillbaka hade redan gått. ÅHHH VAD JOBBIG BUSSRESAN VAR!!! Det kändes som att den aldrig tog slut. Tiden gick så himla långsamt, jag sov inte en blund och hade jätteont i kroppen. Allt jag kunde tänka på var hur mycket jag saknade min säng och hur gärna jag ville äta lantchips med smak av gräddfil. När vi äntligen kom fram hade jag varit vaken i tjugofyra timmar.
 
Men även om det var jobbigt så var det värt det för att få se Tokio Hotel igen, min fjärde konsert med dem! Kändes bra att vara där och visa dem att de fortfarande har en hel del svenska fans kvar. Bill lovade att de skulle komma tillbaka igen och jag hoppas verkligen det!!! Dessutom sa han att han älskade Stockholm och att han ''kinda wanna move here'' så vi kan ju alltid hoppas på det också, haha. 
 
 
 
 
 
Till top