Shit pommes frites

DAGBOK / Permalink / 0
Tänk att det redan är oktober! Tiden går så snabbt. Sommaren går så snabbt! Men den här sommaren har faktiskt varit ganska tråkig, har nästan längtat efter att den ska ta slut. Vet, det låter sjukt, men jag ser fram emot att sätta på mig min nya jacka och omfamna det kalla vädret. Inte för att jag ogillar sommaren, utan för att den är värdelös när man inte känner för att göra något. Vad hände ens i somras? Jag pluggade, och det var ju stressigt och inte kul. Sedan var jag väl på någon medeltidsdag, var jag inte det? Eller blandar jag ihop det med den kvällen då det blev strömavbrott och jag tvingades läsa en bok istället för att sitta vid datorn?
 
 Hur som helst, nu tänker jag uppdatera er om mitt skrivande som jag tar på alldeles för stort allvar. Har fått ihop tjugoen sidor nu och det känns bättre än vad det har gjort de senaste dagarna. Känner att idéerna börjar komma lite smått och som att jag känner lite mer för min huvudkaraktär. Just nu kämpar jag med att inte göra den kvinnliga karaktären till en dum bitch. Vet ärligt talat inte varför det är så svårt, eller jo det gör jag, det kallas ''internalized misogyny'' på engelska och det betyder kortfattat att man som kvinna är sexistisk mot sig själv och andra kvinnor, ungefär. Det är vanligare än vad man kan tro. 
 
Men det är svårt att inte låta henne vara lite taskig när hon vill bli tillsammans med sin expojkvän igen efter att hon fått reda på att han blivit upptäckt och kanske kommer bli känd om han har riktig tur. Just nu är hennes motivation att hon saknat honom och att hon känner att de hör ihop, vilket naturligtvis kan stämma men när jag läser vad jag skrivit känner jag att jag inte alls tror på henne. Jag har liksom beskrivit henne som lite självisk tidigare i texten. Visst har jag låtit min huvudkaraktär säga att hon är snäll och så, men man tror inte på det när man läser hur han tänker tillbaka på henne. Samtidigt är det han tänker viktigt för storyn. 
 
 
Det är fan skitjobbigt det här, tur att jag har köpt potatis att äta, annars skulle jag inte klara mig igenom den här krisen. My life is potato, som en vis man en gång sa. En annan rätt jobbig grej är att mina hörlurar har gått sönder och att jag kan helt enkelt inte vara lycklig utan ett par dyra hörlurar med bra ljud. Jag undrar hur många timmar av dagen jag har på mig mina hörlurar, egentligen? Shit pommes frites alltså. På tal om shit pommes frites, det är väl ändå ett uttryck som man med säkerhet kan säga har dött ut vid det här laget. Sorgligt, jag som tycker så mycket om potatis. Vila i frid. 
 
Nu ska jag fortsätta skriva om min stackars manliga huvudkaraktär. Vi hörs!
 
 
 
 
 
Till top