Ja må jag leva

DAGBOK, TANKAR / födelsedag / Permalink / 0
Den svenska födelsedagslåten är fett konstig. Jag vet att jag inte är den första att konstatera det, men den är sjukt brutal och jag har aldrig gillat när folk sjunger den för mig. Inte bara för texten, utan också för att det är något så pinsamt med att sitta där medan alla andra sjunger och tittar på en. Jag bad mina föräldrar att sluta väcka mig med ''Ja må du leva'' när jag var typ sju år. När jag gick i skolan så avskydde jag tanken på att vara den som satt ner medan resten av klassen stod upp och sjöng, så jag fick be min mamma att ringa till mina lärare och be dem att inte sjunga för mig eftersom att det gav mig sådan extrem ångest. När jag blev äldre så slutade folk ha koll på min födelsedag, och jag sa aldrig till någon att jag fyllde år, och gjorde så att min födelsedag inte skulle synas på Facebook. På gymnasiet sjöng vi aldrig för folk, bara om det var någon viktig person som hade många vänner som bara ''HALLÅ KLASSEN! _____ FYLLER ÅR IDAG, VI MÅSTE SJUNGA!''. Jag hade bara en kompis i klassen och han hade nog hellre dött än att ställa sig upp och skrika så till resten klassen, vilket jag var tacksam över naturligtvis. 
 
Jag har aldrig riktigt heller varit bekväm med att ha födelsedagskalas. Jag hade mitt sista kalas när jag fyllde tio; kändismaskerad, alla skulle klä ut sig till en kändis och jag var Bill Kaulitz. Jag bjöd ett par kompisar, det var två stycken Avril Lavigne, en Vanessa Hudgens, en Bou från An Café, en Mary-Kate Olsen (på min begäran naturligtvis) och så var min syster utklädd till Bam Margera. Ett annat kalas jag minns var när jag fyllde fem och min syster sju, vi bjöd en massa människor och lekte lekar. Det kalaset jag minns bäst är min fyraårsdag (tror jag att det var). Jag tror att jag har berättat om det tidigare, jag satt hemma och chillade, hade det trevligt, och plötsligt hör jag steg i trapphuset och folk som sjöng på ''Ja må du leva''. Fyfan alltså, jag blev helt förskräckt och när vi öppnade dörren så stod hela min dagisgrupp där. Mina föräldrar hade alltså ordnat ett kalas åt mig för att överraska mig, och visst låtsades jag vara glad men inombords ville jag gråta. Det var ju oerhört snällt av mina föräldrar naturligtvis, men jag hatade dagis, framför allt det dagiset (i Visby), jag hade en kompis som slutade umgås med mig när hennes kompis flyttade till stan, och när min mamma lämnade mig varje morgon så fick  fröknarna på allvar hålla i mig medan jag skrek och grät för att jag inte ville bli lämnad... 
 
Men jag vet inte riktigt varför jag ogillar kalas. Visst, kändismaskeraden var kul, men jag känner mig så oerhört obekväm när allt fokus ligger på mig och alla ger mig presenter och jag vet inte... Jag är ju tacksam, oerhört tacksam, men jag kommer aldrig glömma mitt femårskalas när jag satt i soffan tillsammans med min syster och alla la sina presenter i mitt knä och hur presenterna liksom ramlade ner från soffan för att jag fick så många. Det kändes så pinsamt på något sätt, att alla köpt grejer till mig och att jag skulle sitta där och öppna dem medan alla stirrade på mig. Det är ju så svårt att bli genuint glad när man får presenter på det sättet, inte för att jag inte blir glad, utan för att det är så svårt att.... ja men visa det, på något sätt. Jag känner alltid att jag måste överdriva så att alla förstår hur glad jag blir, för om man bara ler och säger tack så ser det ju ut som att man egentligen inte är glad och jag vill bara att alla ska veta att jag är tacksam och glad och jättenöjd! 
 
Det är ju så att födelsedagar blir mindre och mindre viktiga med åren. De senaste åren har jag varit förväntansfull, men jag har insett att födelsedagen är som alla andra dagar, fast med lite presenter och god mat. Vilket är trevligt naturligtvis! Men verkligheten fortsätter alltid nästa morgon. Eller något sådant. 
 
Kanske önskar jag mig ett stort kalas där alla sjunger ändå. En fest med bra musik, en massa vänner och massvis med presenter. Men jag tror inte att jag gör det. Jag tror inte att jag är en människa som trivs med att stå i fokus helt enkelt. Men jag älskar ju känlsan av att vara lycklig och förväntansfull, det finns ju inget bättre eller hur? Att vakna på morgonen och veta att idag så kommer jag ha kul. Att sitta på ett tåg eller ett flygplan på väg mot ett äventyr. Att gå hem efter att ha hämtat ut ett stort paket med kläder från H&M. Ni vet, sådant som är kul. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Till top