South Park - Mr. Hat Kumako - RESOR

Throwback Thursday: Lübeck

Jag satt och tittade på gamla bilder när jag hittade min mapp med bilder från när jag och min familj åkte till Lübeck för fem år sedan (tror jag). Vi åkte för att fira min pappas födelsedag, egentligen skulle vi åka till Visby men vi ställde in för jag bangade totalt för jag var fortfarande rädd att jag skulle stöta på någon jag kände. Verkligen troligt eller hur? Men Lübeck var också kul, vi åkte i en blå Västtraffik-buss med typ femtio personer som var femtio plus år gamla. Det var kallt och grått och regnigt. Jag gillar inte att resa egentligen. Men det var faktiskt kul ändå. 
 
Förutom min familj reste jag också med mitt Findus-gosedjur och ett nummer av FRIDA som hade en rolig affisch med Yohio. Visst är vi lika? Som ni säkert förstår var bussresan inte kul hela vägen (vi var ju liksom yngst liksom lol) så det var tur att jag hade med mig Yohio och hans nakna mage som sällskap. 
 
Jag och min syster satt längst bak i bussen och skrattade lite för högt åt lite för dumma saker. Till exempel den här bilden på mig och mitt white person-leende. Och mina konstigt placerade hårspännen. 
 
Det snöade, sa jag det? Det var vackert men kallt. Lübeck är en medeltidsstad, och jag tycker ju att sådant är rätt kul så jag hade inte så mycket emot att gå omkring och titta på byggnader och sånt. Men det var skönt att smita in i affärer, jag var bland annat på Forever18 och på Tiger minns jag. Och så åt vi på McDonald's tror jag. Känner verkligen att vi fick den där medeltidsfeelingen, ni vet?
 
Det här tyckte jag var så pass viktigt att jag behövde ta en suddig bild. 
 
Vi gick på museum med någon John Lennon-utställning (eller något). Den hade en del roliga bilder, bland annat en teckning av en s.k. penisfågel. Här se ni min syster mitt uppe i ett viktigt samtal med John. Skämt åsido, man plockade bara upp luren och så hörde man John Lennon och Yoko Ono skrika varandras namn i fem minuter. Obehagligt? Ja. Givande? Nej. Roligt? Lite grann. 
 
 
Höjdpunkten på resan enligt mig var när vi åkte på en guidad busstur genom staden, och jag fick se det rika och snobbiga området med alla rika och snobbiga hus. Vem fan bor ens här liksom? Någon snobbig och rik - det kan jag säga er! 
 
Nej, jag skojar! Höjdpunkten var ju naturligtvis när jag slog på teven på hotellrummet och fick se inga andra än de här killarna! Förstod cirka 1% av vad de sa (pinsamt, jag vet, läste fortfarande tyska på den tiden men ni som vet hur snabbt Tom Kaulitz pratar kan säkert förstå) men det var ändå så härligt att se dem. Tokio Hotel var inte direkt aktiva 2013, eller jo Bill och Tom var domare i det här programmet men annars hörde man inte av dem så mycket. Så ja, det var naturligtvis väldigt kul och jag fangirlade en bra stund. 
 
Och så åkte vi hem igen. Jag var inte livrädd för att åka båt på den här tiden, hade inte grävt ner mig i färjekatastrof-dokumentärer då, så det var nästan bara skönt att sitta på båten och att stå vid relingen och känna vinden i håret. Ah! Underbart! En bra resa. 
 
 
 

❀ I Want It This Way ❀

Hej bloggen och dess läsare! Tänkte berätta lite om en uflykt jag åkte på igår tillsammans med min kompis och hennes hund. Min kompis fyllde nämligen tjugo(!) igår och för att fira henne tog vi en liten dagsutflykt till hennes lantställe/sommarställe/vadfanmankallardet ungefär en timme utanför Göteborg. Det var så trevligt och jag tog lite bilder, så jag tänkte att jag kunde göra ett litet blogginlägg om det! 
 
Vi åkte strax innan klockan elva ifrån ett regnigt Västra Götaland, mot ett regnigt Halland. Vi visste att det skulle bli dåligt väder, så vi planerade en dag inomhus med kortspel, musik och godis. Jag tog med mig min regnjacka så att vi skulle kunna ta en promenad med min kompis hund, men annars såg vi fram emot en dag inomhus, med regnet smattrande mot rutan... Vi spenderade bilresan med att skriksjunga med i hitsen som spelas på vår favoritradiokanal; Star FM! Det var trevligt men vi saknade de där riktigt tunga åttio och nittotalslåtarna. Step up your game, Star FM!
 
Första stoppet blev ICA Hajen och andra stoppet blev Max Hamburgare i Varberg. Varberg är en trevlig liten stad som jag och min kompis av någon anledning hängt i en del förut. På sommaren tycker många att det är najs att hänga där så då är det alltid mycket folk, men en vanlig måndag i april var det tomt på folk. I alla fall på Max. Jag åt en typ cheeseburgare och pommes, och drack kolsyrat vatten. Vädret blev lite bättre också, solen tittade fram då och då. Men det var fortfarande grått. 
 
När vi började närma oss sommarstället dock, så blev det plötsligt helt oväntat vår, ja till och med nästan sommar. När vi kom fram och klev ur bilen så sken solen. Min kompis låste upp dörren till huset och den där bekanta doften av sommarställe slog emot oss, det var så mysigt och jag kände att livet var lite underbart ändå. 
 
Jag behövde verkligen inte ha på mig regnjackan under vår promenad. Vi gick en liten runda bland husen och pratade om allt möjligt, sedan gick vi till hamnen och hängde en stund. Vi tog med oss våra godispåsar vi köpt, vilket jag tyckte var väldigt trevligt förstås. Det blåste inte alls vid havet, det var bara varmt och härligt och underbart och jag avundas min kompis för att hon har ett så fint ställe att åka till! 
 
Så vi satt där ett tag, mest tysta faktiskt, och klappade hunden. Jag kallar den så, ''hunden''. Men den heter inte så egentligen. Det är väl allmänt känt att jag är lite skraj för hundar och jag är lite rädd för den här hunden också, men den gillar mig och den är väldigt lugn och tyst. Så jag kommer faktiskt ganska bra överens med den. 
 
Kolla, visst syns det att vi är polare ändå? 
 
Efter promenaden gick vi hem och fikade på terassen, alltså åt chips och godis och drack Coca Cola. Jag gav min kompis födelsedagspresenterna jag köpt till henne, en bok, ett ljus, en kaktus och lite annat. Hon blev glad, tror jag. Det var så himla varmt, solen sken rakt på oss och grannarna höll på och arbetade i trädgården eller något, det var så behagligt bara. Njöt verkligen av livet. 
 
Sedan spelade vi Uno och jag vann typ två gånger av tio. Ser ni armbandet Sofia har på sig förresten? Jag gav det till henne :)))). Sedan började vi av någon anledning sjunga på Diggiloo Diggiley och körde värsta duetten. Det var trevligt. 
 
Minns ni förresten vår lilla dispyt om musik? När vi var oense över huruvida Ace of Base är bra eller inte. Det har verkligen löst sig nu! När vi tröttnade på Herreys så började Sofia spela upp låtar från sin ''throwback''-spellista, det var lite Destiny's Child till exempel, och låtar som ''Bye Bye Bye'' av NSYNC och ''I Want It That Way'' av BSB. Snacka om att jag blev glad! Hon sa att hennes andra kompisar inte alls förstår när hon spelar de där låtarna och tycker att de är bra. Men jag förstår verkligen, om jag gör! Det är ju skitbra musik liksom. 
 
 
Så det känns verkligen bra att vi är tillbaka på samma nivå när det kommer till att gilla dålig musik. 
 
Solen var så himla varm. Men när den gick i moln så flyttade vi in till vardagsrummet istället, där vi hade lite musikquiz och tittade i gamla fotoalbum med trettio år gamla bilder på hennes släktingar och deras polare, eller något. Det var kul. Våra familjer såg och ser så olika ut. Jag har bilder på mina föräldrar från ungefär samma tid (mitten på nittiotalet) och jag vet inte. På bilderna i fotoalbumen satt hennes föräldrar och fikade och på några bilder reste de, jag har typ femtio miljoner bilder på mina föräldrar där de ser ut som en blandning av hippies och grungeare (stavning?) och när de tar hand om en massa lamm på Fårö. 
 
HUR SOM HELST, det var skönt att komma ifrån Göteborg. Så skönt! Och det var tråkigt att komma tillbaka till det gråa och regniga. Tror jag behöver åka ifrån Göteborg permanent snart. Men vi kanske åker till landet igen någon gång. Tycker förresten att jag och min kompis påminner om den här bilden på Nick Carter och Paris Hilton: 
 
Jag är Nick och hon är Paris. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tokio Hotel på Fryshuset (6/4-2017)

När jag åkte till Stockholm i torsdags så kunde jag knappt förstå att jag skulle se Tokio Hotel igen. Efter sju års längtan var det dags igen, jag skulle se dem igen, fast i ett helt nytt ''format'', ett helt nytt sound. När vi kom till Fryshuset möttes vi av en kö som inte var så fasansfullt lång. Det var ganska hårda kontroller innan vi fick komma in, till exempel sökte vakterna igenom folks väskor och gjorde en snabb kroppsvisitering innan man fick komma in. Det kändes bra att de tänkte på säkerheten. Jag hade aldrig varit på Fryshuset tidigare, så jag visste inte vad som väntade mig. Men konserten var i en stor gympasal, tror jag. Scenen var inte så stor och i andra änden av rummet fanns ett bord där man kunde köpa merch. Det fanns även ett rum med en bar där man kunde köpa öl och läsk och sådant. 
 
Vi fick vänta i säkert fyrtio minuter på att konserten skulle börja, vilket inte förvånade mig. Min syster hann köpa en öl och dricka upp den, vi hann dansa till musiken som spelades i högtalarna och jag kann bli väldigt nervös. När ljuset tillslut släcktes blev jag så exalterad och kunde knappt förstå att det var sant. Min reaktion var ungefär så här. 
 
Till skillnad från förra gången var inte publiken en massa skrikande tonårstjejer. Som jag misstänkt var de flesta äldre fans, jag hörde många prata om konserten 2010 till exempel, och jag såg även någon jag känner igen från tiden på Bilddagboken. Stämningen var bra, ingen knuffades eller trängdes (nu stod jag rätt långt bak i för sig, men ändå) och Bill var såklart vacker. Jag sjöng med som bara den, jag sjöng tills rösten knappt bar längre. Speciellt under Love Who Loves You Back, Girl Got A Gun, Darkside of the Sun och Durch Den Monsun. Ja, och under Automatic förstås. Under Automatic så fick några VIP-gäster komma upp på scenen och sjunga med i låten och krama Bill. Var jag avundsjuk? Ja. Men också glad, för att Bill såg så lycklig ut... 
 
De enda sakerna jag tyckte var negativt var nog dels att folk filmade och fotade som galningar. Visst, det är klart att man vill filma och fota lite för att minnas konserten, det gjorde ju jag också. Men så fort konserten började kom tio Iphones upp framför mig och skymde sikten. Tjejen framför mig filmade typ fem av de första låtarna, nonstop. Men visst, när jag såg bandet 2010 så filmade min mamma jättemycket åt mig, och jag är tacksam för det. Men ändå, det är rätt frustrerande när man försöker se sin fästman men istället måste titta på honom genom skärmen på någon främmande persons mobiltelefon... 
 
Sedan såg jag knappt Gustav (trummisen) under konserten. Han satt till höger om scenen och jag bara hans huvud när jag sträckte på mig och ställde mig på tå. Dessutom gjorde han inte sin ''vifta med armarna tillsammans med publiken''-grej som han alltid gör! När konserten var slut stod alla och ropade på honom men han kom aldrig. Blev faktiskt riktigt besviken, hade längtat efter att få göra det igen... Vet nämligen att han gjort det på andra konserter under turnén.  
 
Menmen, det var ändå magiskt. Speciellt under Durch Den Monsun när alla sjöng med och kunde texten helt perfekt. Och i slutet kom det konfetti också, orange och grönt. Inte lika snyggt som det för sju år sedan, det var rosa och svart tror jag (har sparat det, såklart). 
 
Det var en sjukt bra konsert! Jag var så himla glad efteråt. Nu i efterhand är det såklart svårt att minnas det roliga och fina med konserten eftersom att hela resan fick ett så tråkigt slut. Men jag har lyssnat en hel del på min nya cd, låtarna på den har ju fått en annan mening nu när jag har hört dem live eftersom att de får mig att minnas konserten. Det har faktiskt hjälpt, speciellt att lyssna på den låten som de spelade först, ''Something New''. Minns hur exalterad jag blev när ljuset släcktes och musiken började spela. Det är en magiskt känsla, visst är det? Saknar det så mycket!
 
Var någon av er på konserten? Vad tyckte du? 
 
 
 
 
Publicerat i MUSIK / RESOR
Taggar: Fryshuset / Stockholm / Tokio Hotel 6/4-2017 / tokio hotel
Kommentarer (0)