South Park - Mr. Hat Kumako - MODE

Jag tycker att ett par fula skor är snygga???

Jag har alltid tyckt att Buffalo-skor är ganska fula. Jag tycker ju egentligen om klumpiga skor men Buffalo nästan för klumpiga, tycker jag. Fast... När jag fick syn på de här på Zalando så kände jag mig för första gången sugen på att äga ett par skor från Buffalo London. De här är så fula och jag vet det men jag tycker ändå att de är så coola. Tänk er de här med mina jazzbyxor och någon cool, förlåt för det töntiga ordvalet, tisha. Eller med en svart kjol på sommaren. Ah! Men trots att jag tidigare köpt dyra kläder så går min gräns vid priset på de här skorna; 1695 kronor. Helt sjukt. Dock tror jag att det är rätt åt mig för jag har fortfarande inte använt mina gråa Skechers som jag köpte förra året. Jag skulle göra det i sommar men så blev det ju så att jag låg hemma och var ful hela tiden. Så kan det gå. 
 
Nu vet ni i alla fall. 
 

SNO STILEN: Kumako just nu

När vi ändå pratar om mode och vilka kläder jag skulle vilja klä mig i, så kan vi ju också prata om mode och vilka kläder jag faktiskt klär mig i. Det kommer säkert låta som att jag har gett upp hoppet om att bli en sådan människa som klär sig snyggt och det är lite så, men faktum är att jag de senaste två åren gått klädd i mjukisbyxor nästan varje dag. Det började med att jag köpte ett par jazzbyxor på Ullared, och nu klarar jag inte att klä mig i något annat. För det är ju bara såååå bekvääääämt. 
 
Och det finns faktiskt ingen lag som säger att man måste klä sig snyggt. Det finns sociala koder men de behöver man bara följa om man vill ha socialt umgänge, och tro det eller ej - men det måste man inte heller! Risken finns att man blir galen till slut men det tycker jag kan vara värt det för att få gå klädd i mjukisbyxor hela dagarna. 
 
Jag skämtar naturligtvis, så förskräckligt klär jag mig inte. För att ni verkligen ska förstå det har jag gjort ett kollage över tre outfits som jag tycker om att sätta på mig när jag ska gå ut och uträtta ärenden. Välkommen till sno stilen avsnitt tre! 
 
Jazzbyxorna från Gina Tricot är aningen snyggare än jazzbyxorna från Ullared, så jag föredrar att ha på mig dem. Problemet är bara att de är aningen för små och att det ganska tydligt syns vilken trosmodell jag har på mig genom tyget. Det problemet kan lösas genom att sätta på sig tröjor från H&Ms herravdelning. Till det har jag nästan alltid mina vita klumpiga sneakers, mina kommer från H&M och är snarlika de på bilden. Väskan jag föredrar att använda just nu är som ni vet min axelremsväska med HIM-motiv på. 
 
Men känner jag att jazzbyxorna och de stora tröjorna är aningen för fult väljer jag min mest obekväma outfit; ett par jeans som är för stora i midjan (därför behöver jag HIM-skärpet, ja jag har ett HIM-skärp, hantera det), ett par Vans som är en storlek för stora samt en blus i ett jättemjukt tyg som får mig att se ut som min verkliga ålder, vilket alltid är bra. Jag byter ut HIM-väskan mot en liten svart väska och så är jag klar. 
 
Håret är antingen utsläppt eller i en hästsvans, det beror på vädret. Jag går aldrig runt med hörlurar ute längre, förut kunde jag inte gå ut utan mina hörlurar och jag saknar det varje dag. Men jag är så nojig numera, för har jag hörlurar på mig hör jag ju inte om någon kommer bakom mig för att attackera mig. Men tyckte hörlurarna såg så snygga ut i kollaget så de får vara där. Jackan har jag naturligtivs på mig också, duh liksom höhö. Just nu använder jag EOS läppbalsam med smaken blackberry nectar, för den som undrar. Och den där lilla giraffen... Den är min vän helt enkelt. 
 
 
Inte för att vara sådan, men sanningen är faktiskt sådan att jag sällan är ute och uträttar ärenden. Oftast är jag hemma, och jag skulle aldrig komma på tanken att sätta på mig mina aningen för små jazzbyxor när jag bara ska vara hemma. Nej, då har jag en helt annan uppsättning av outfits, och de kommer här!
 
De grå mjukisbyxorna som jag har ägt sedan typ 2010 är ett säkert kort. Det är samma grå mjukisbyxor som jag har på mig i en look från mitt senaste sno stilen-inlägg. Nu när det är kallt tycker jag om att ha på mig mjuka strumpor, helst med Hello Kitty-motiv (även de är från 2010 för jag tycker inte om att lägga pengar på strumpor). Även hemma föredrar jag stora tröjor från killavdelningen. PewDiePie-tröjan fick jag av en kille som inte ville ha den längre, använde den ute ett par gånger men nu tycker jag att PewDiePie är rätt töntig, så den är numera en pyjamaströja. Min stora, grå luvtröja är en favorit, men allra mest tycker jag om den orangea huvtröjan som egentligen är min mammas. Har aldrig ägt något så bekvämt i hela mitt liv. 
 
Håret är nästan alltid i två flätor, för jag får ont i huvudet av att ha det i hästsvans för längre. De blå spatofflorna är också väldigt viktiga för den rätta looken. Sedan går jag nästan alltid runt med hörlurar hemma, gärna så länge att de till slut börjar skava på utsidan av öronen så att det gör jätteont. Resten är inte direkt saker som jag har på mig, men som ändå är viktiga för den rätta känslan av mitt ''sitta inne hela dagarna''-mode. Billig handkräm som inte fungerar, billig läsk som får mig att må illa, en dator som är på dygnet runt (och där kollar jag på spelvideor och annat pinsamt, samt Family Guy och South Park).
 
Viktigast av allt är potatisgratängen. Vilket påminner mig, jag måste gå och äta nu, det blir potatisgratäng till middag! Länkar mina två andra sno stilen-inlägg här under ifall ni har glömt bort att de existerar. Vi hörs!
 
 
 
 
 
 
 

Första inlägget om mode på tiotusen år

Jag tycker om att se fin ut. Absolut. Jag tycker om att köpa fina kläder och att kolla på lookbooks på YouTube. Fast jag har inget allmänt modeintresse. Jag råkar bara fastna för speciella stilar och då vill jag gräva ner mig i dem tills hela mitt liv handlar om den stilen. Lolitastilen till exempel, den var ju mitt liv ett tag. Jag ville bara lyssna på japansk musik och möjligtvis klassisk musik när jag klädde mig i Lolita. Hela mitt rum skulle vara en explosion av söta saker och jag älskade att göra modekollage, skriva blogginlägg och att memorera alla namnen på alla de där jäkla klänningarna. 
 
Jag tycker fortfarande om kläder. Mer specifikt kläder från slutet på nittiotalet men främst allra tidigaste 00-talet, lite sådär smått nostalgiska kläder, men ändå främmande nog. Fortfarande gulliga kläder men inte lika gulliga som Lolita. Att byta till en ny klädstil har varit så himla härligt, förlåt, men det är sant. Förut avskydde jag att spendera pengar på annat än mina dyra klänningar, men nu kan jag köpa en töntig t-tröja för femton kronor i en andrahandsbutik. Jag kan köpa tio till och med! Min ekonomi lider men det är kul att shoppa. 
 
Jag önskar att mitt intresse kunde vara hela min värld. Att jag kunde stänga dörren till mitt rum och leva i en värld där A*Teens spelas på repeat och jag har på mig ett par utsvängda jeans, en kort t-tröja och ett par fula solglasögon. Men jag råkar tyvärr lida av ett syndrom som kallas ''jagfårpanikavobekvämakläder-syndrom'' vilket kortfattat betyder att jag inte kan ha obevkäma kläder på mig. Jag har definitivt kunnat det tidigare, men så fort jag börjar klä mig bekvämt blir det svårare och svårare att börja klä sig obekvämt igen. Inte för att jeans och t-tröja är sådär fruktansvärt obekvämt, men nu råkar det vara så att jag inte har så mycket fina kläder i min storlek och då är ALLT obekvämt. 
 
Vilket leder oss hela poängen med det här inlägget - kläder som jag vill ha men som jag inte kan köpa för att de är dyra och obekväma. Minns ni Delias? Den där katalogen från nittiotalet med fina kläder som jag har bloggat om? De har gjort ett samarbete med Dollskill, och när jag gick in för att titta på de kläderna hittade jag flera fina saker. Så gissa vad jag gjorde? Ett kollage! Allt i kollaget är inte från Delias, men det mesta är det. 
 
Överst till vänster ser ni en telefon, en sådan där som är formad som ett par läppar. Minns ni dem? De var så funky. Minns att jag kände någon som hade en telefon som var formad som en hamburgare. Så jäkla dumt men ärligt talat, varför inte?
 
Trots att det är töntigt skulle jag gärna köpa en telefon och ha den som dekoration i mitt rum. För nej, jag vägrar använda den som hemtelefon. Jag avskydde hemtelefoner. På ett sätt var de väl bra för jag tycker inte direkt om ''smartphones'' heller, men jag fick sådan ångest varje gång telefonen ringde. Jag lider nämligen av ett syndrom som kallas ''telefonskräck-syndrom'' vilket korfattat betyder att jag är rädd för att prata i telefon. Hur många gånger har man inte sagt ''Hon/han är inte hemma just nu'' och ''Jag vet inte när han/hon kommer hem'' under barndomen? Och det värsta av allt var när jag fyllde år och jag fick det årliga samtalet från en av mina släktingar. Inget ont mot hen men som sagt, mitt syndrom gjorde det så svårt för mig. Stackars mig!
 
Hur som helst, fina kläder va? Eller töntiga kläder kanske. Men fina. Allra helst vill jag ha den vita tröjan med loggan på, den blå väskan eller byxorna med blombroderier på. Ni hittar alla kläderna HÄÄÄÄÄR. Nej, vad säger ni, ska vi avsluta med en töntig musikvideo? Ja, det gör vi. Vi hörs!
 
Den här låten får mig att tänka på tredje året på gymnasiet. Jag var nojig över allt och vågade inte ladda ner musik för det är ju faktiskt olagligt, så jag letade igenom alla mina gamla skivor efter låtar som jag kunde lägga in i min telefon. Hittade den här på en gammal Mr Music och den blev mitt soundtrack när jag promenerade hem från skolan. Jag tycker att den låter som något från High School Musical, fast fyra år tidigare eller vad det nu är.