South Park - Mr. Hat Kumako - FILM & FOTO

Varför jag tycker ''Hip Hip Hora'' är en viktig film

Jag och min kompis hade filmkväll igår, och vi såg naturligtvis en svensk ungdomsfilm, för det gör vi ju alltid. Det finns dock inte ett jättestort urval av sådana filmer på Netflix så vi fick se om klassikern ''Hip Hip Hora'' från 2004. Men det var faktiskt säkert två eller tre år sedan jag såg den filmen sist, så jag hade faktiskt inget emot att se den igen. Och det var faktiskt en intressant upplevelse, jag har alltid gillat filmen men nu var det som att jag såg den ur ett par nya, kritiska glasögon. Men jag tyckte inte illa om filmen, snarare insåg jag att den är oerhört viktig och jag tänkte till och med att jag minsann skulle visa den för mina elever om jag var högstadielärare. 
 
Den här filmen har sågats så som svenska ungdomsfilmer sågas; vissa av skådespelarna är lite dåliga, vissa saker är otydliga och tittar man noga kan man se fel i filmen. Men jag tycker att storyn är så oerhört viktig, och precis som jag sa när jag för jag vet inte hur längesedan bloggade om hur jag tyckte att filmen ''Tusen gånger starkare'' är viktig så säger jag åter igen att jag tror att budskapet är viktigt och bra men att man inte ska se ner på filmen för att budskapet visas genom lite ''överdrivna'' scener och dialoger. 
 
För er som inte sett ''Hip Hip Hora'', så handlar den kortfattat om trettonåriga Sofie och hennes två vänner Emma (som fyller funktionen som den osäkra tjejen som är den enda tjejen i typ hela skolan som är ''inte smal'') och Amanda (aka Eva från Eva & Adam, som blir kompis med Sofies rival Beatrice). Sofie går på en fest för att försöka flörta med skolans snyggaste kille Mikael, eller Mouse som han av någon anledning kallas. Hon blir jättefull och däckar mitt på golvet, och Mouse och hans gäng tar av hennes trosor och fotar under hennes kjol och ni vet, tar andra bilder på henne när hon är avsvimmad. Sofie får sedan ryktet som skolans största hora och alla vänder sig emot henne; alla eleverna, hennes kompisar, hennes lärare och till och med hennes pappa. 
 
Eleverna snackar om henne bakom hennes rygg, Amanda blir övertalad av Beatrice att om hon fortsätter vara vän med Sofie så kommer hon också bli kallad hora. Emma vill passa in och vara cool, så hon hänger efter Amanda och Beatrice. När Mouse öppet retar Sofie och till och med tafsar på henne säger lärarna att hon inte ska bry sig, att Mouse bara tycker att hon är söt och försöker flörta med henne. Sofies pappa kallar sin dotter för hora och säger att hon ska sluta klä sig utmanande (aka i linne och kjol) så att killarna inte ska bli frestade att fortsätta reta henne. När han får reda på att Sofie, efter att hennes lärare sagt att Mouse bara försökt flörta med henne, ilsket tagit sin lärare på brösten och sagt ''Blir du glad nu eller?'' och därmed fått läraren att sluta, blir han arg. Han säger att han förstår att Sofie inte har några vänner, att hon bara vill förstöra, att hon är precis som sin mamma som lämnat familjen när Sofie var barn. 
 
När vi såg filmen kom många diskussioner upp mellan mig och min kompis. Hon tyckte en sak och jag tyckte en annan. Jag blev som vanligt väldigt angelägen att diskutera och hon ville som vanligt bara fortsätta se filmen. Lol. Men för mig blev det så tydligt bara, hur hemsk filmen egentligen är. Sofie blir utsatt för ett övergrepp och alla vänder sig emot henne. Min kompis kunde förstå hennes pappas ilska, och jag förstod också att han var orolig. Men hon förstod varför han tyckte att Sofie skulle sluta klä sig ''som en hora'', för hon tyckte ju att hennes kläder var för urringade och att hon bara ville provocera killarna. Och jag nästan skrek åt henne att ''Men det är ju killarna som blir provocerade av ett jävla linne!, DET ÄR DERAS FEL!''. 
 
Och ni känner säkert till den debatten, att det är tjejens fel för att hon drack för mycket. Min kompis sa det, att Sofie startade det faktiskt genom att dricka sig full. Det var hon som däckade. Inget hade hänt om hon inte hade druckit. Och det är ju sant. När man ser den scenen, när Mouse ger sig på henne och de börjar fota henne, ser man att han är den där extrema förövaren. Han är med stor säkerhet inte ovanlig i det verkliga livet. Men den som jag tror är allra vanligast, det är killen som Sofie ger en ''du vill ha ut det sista ur ketchupflaskan''-avrunkning; Sebbe. Han som står där, ser att det är fel, gör halvhjärtade försök att säga stopp, men i slutändan står tyst. Han som inte vågar säga emot. 
 
Sofies kompis Emma ser allt. Men hon gör inget. Min kompis tyckte att hon var taskig. ''Jag hade gått fram och sagt åt dem att sluta''. Jag tycker också Emma är taskig. Och det är enkelt för mig att tänka att jag hade också gjort något. Men hade jag det? Nu hade jag säkert det, men när jag var tretton hade jag säkert också bara stått där i ren rädsla. Precis som att jag kan förstå att Sebbe bara står där. Skillnaden är dock att Emma inte vill gå fram till skolans tuffaste killar och säga ''låt bli''. Sebbe vågar inte säga till sina egna bästa vänner. Vilket jag förstår men det jag försöker säga är att han är den killen som jag tror många killar är. Som förmodligen skulle göra en jävla massa skillnad om att han inte bara var tyst och lät polarna snacka, och begå övergrepp. 
 
Det bästa med filmen tycker jag ändå är att Sofie inte faller för Sebbe. Det är klart att de gillar varandra litegrann, men när hon söker sig till honom som enda vän när alla övergivit henne och han försöker kyssa henne och tafsa på henne, då säger hon nej. Han räddar inte henne. Han är ett svin precis som sina kompisar och han måste inse det själv. I slutet vill han bli ihop men Sofie säger nej. De ska bli vänner istället och filmen slutar med att de äter middag tillsammans. Visst, antagligen betyder väl det att tittaren ska tänka att åh, nu blir de nog ihop ändå. Men filmen slutar inte med det lyckliga slutet med en söt kille och att allt ordnar sig därefter. Sofie måste ta saker i sina egna händer och förminska Mouse inför hela skolan. Eller ja, hans kön. Det kanske är lite onödigt men man tycker så illa om honom i slutet att det nästan känns okej ändå. 
 
Det jag tydligt ogillar med filmen är det töniga ''nu är vi vänner''-montaget som kommer efter att Sofie och hennes pappa försonats. Jag tycker att han skulle ha fått ett hårdare straff. Okej visst, Sofie försöker ta livet av sig, vilket kanske är straff nog. Men seriöst, hennes pappa är så jävla taskig. Om och om igen. Jag hatar honom! 
 
Jag tycker Amanda är en bra karaktär. Ellen Fjæstad är en bra skådespelare. Amanda är den snälla tjejen som inte vill vara taskig. Hon tycker Beatrice är schysst. I början blir hon obekväm av hur Beatrice snackar skit om Sofie. Sedan dras hon långsamt in i det, faller för snacket och börjar bidra så smått hon också. Hon dras mellan att gilla sina gamla vänner och att gilla sin nya. Vet inte vad jag vill säga med det här, bara att hennes roll är jävligt bra gjord. 
 
Vet inte riktigt var jag vill komma med det här inlägget heller men jag ville bara skriva mina tankar om den här filmen. Den förtjänar mer cred tycker jag, man borde ta den på större allvar. Den får tio av tio *Felix Recenserar outro*. 
 
 
 
 
 
 
 

♥ Klasskompisar ♥

 
Jag såg om Doukyuusei igår, för att jag hade tråkigt och behövde uppmuntran. Konstaterade precis som tidigare att det är en väldigt fin film. Speciellt själva stilen på filmen, animationen är bra och miljöerna i filmen är så himla fina. Hela filmen känns som en enda lång akvarellmålning lite grann. Sedan är själva handlingen eller storyn fin också. Två människor som är väldigt olika möts och faller för varandra, mot alla odds kan man ju nästan säga. Det är ett vanligt tema i manga, är det inte det? Och i allmänhet också, det känns som en storyline som används ganska mycket. Ändå funkar det, om och om igen. 
 
Sajou och Kusakabe är inte bara olika i utseende, personlighet, livsstil, intressen och vänner. De har olika målsättningar i livet. Sajou pluggar hårt för att komma in på det universitet hans pappa och farfar har gått på. Men hans tillvaro vänds upp och ner när han förälskar sig i Kusakabe. Och Kusakabe, som verkar ta livet lite som det kommer, får plötsligt en människa i sitt liv som betyder något för honom. Han har inte brytt sig om någon på det sättet förut. Inte vänner och inte flickvänner. Nästan som att han inte kunde älska och bli kär i en människa. Men hans hjärta och hans själ dras till Sajou. Och det är så oväntat. 
 
Men jag möttes också av funderingar. Filmen är vacker och ni vet hur jag är, jag älskar allting som handlar om två söta killar som blir kära, men inte ens jag kan undgå dessa problem i filmen. För er som inte sett den, Kusakabe ska hjälpa Sajou inför ett körframträdande och de blir kära. I deras första kärleksscen dricker de läsk (eller något), en av flaskorna faller omkull och båda två sträcker sig efter den och så rör de varandras händer och så kysser de varandra. I en senare scen tjafsar de och Kusakabe kastar ifrån sig sin läskflaska, som fortfarande har dricka i. Vem gör ens så? Vilket jävla slös. Nu är väl inte läskautomater en bristvara i Japan men ändå. 
 
Sedan går det väl inte att förneka att det här är shounen ai. Och med shounen ai kommer de där problemen. Alltid en massa missförstånd. En av killarna blir svartsjuk för att den andra pratar med en tjej. Han springer iväg, ledsen och sårad och det är först då man som tittare/läsare förstår att han verkligen älskar den andra killen. Den andra killen måste i sin tur springa efter, krama den första killen och förklara hur kär han är. Sedan kan det gå på två sett, de kan ha sex eller så avslutas scenen med att det blir komiskt och roligt och haha. 
 
Just i Doukyuusei kan jag ändå tycka det är okej. Det krävs ju en kärlekskonflikt. Skulle gärna vilja se en som var lite mer realistisk dock. Sajou och Kusakabe går i en skola med enbart pojkar, och visst nämns det där ''det går rykten om er två, är ni tillsammans?'' och svaret är inte ja eller nej utan ''vi är två killar'' och man bara, jaha? Men det är knappast någon konflikt. Det måste inte vara så, jag menar, i en perfekt värld skulle det inte behöva vara något märkligt med det. Men det vore intressant, tycker jag. 
 
Sedan kanske jag bör nämna det konstiga i att Sajou blir sexuellt trakasserad av sin lärare eller studievägledare eller vad han nu är. Läraren ger honom en cigarett och försöker sedan kyssa honom, men blir avbruten av att Kusakabe kommer och slår honom i huvudet så att han börjar blöda. Man bara ''Rätt åt honom!'' men sedan jobbar läraren kvar och Kusakabe går till och med till honom för att få råd. Det är förövrigt kul, han går till honom och undrar hur han ska göra för att ligga med Sajou och säger att han försökt läsa sin systers böcker för att lära sig. 
 
Har glömt bort vad jag ville säga med det här inlägget. Det är en fin film, ni som gillar den här typen av filmer borde se den. Tycker den är unik, även om den är typisk för sin genre. Jag är knappast den personen som gillar sådant som är tungt och sorgligt och sådär jobbigt svårtolkat. Den här filmen gör mig varm i hjärtat och därför är den en av de bästa filmerna jag vet. 
 
 
 
 

The Melodifestivalen Trap

Jag såg på Melodifestivalen igår! Tror det är första gången sedan 2013 som jag faktiskt satt mig ner och tittat på en deltävling ordentligt. Tänker att jag ska försöka följa hela tävlingen, det har jag inte gjort sedan jag var typ tolv. Men jag tror det kommer bli svårt, jag tyckte det var så tråkigt och framför allt var det så jäkla barnsligt och pinsamt. Liksom, hela stämningen var pinsam, artisterna var pinsamma, programledarna var pinsamma, och om jag får gå emot min egna moral och använda ett engelskt ord: Det var så jävla AWKWARD. 
 
Men jag hade det trevligt ändå, jag var ensam hemma hela kvällen så jag lagade god mat till mig själv, och så hade jag köpt godis och Ramlösa. Men jag hatar att vara ensam hemma, eller alltså jag älskar det för att jag gillar att vara ensam, men jag är alltid så orolig. Så fort jag hör minsta ljud så tror jag att det är en inbrottstjuv som försöker bryta sig in och tänker ta min dator och alternativt våldta mig också. Det enda som lugnar mig är att titta på teve, så jag satt framför teven redan från klockan sex på kvällen. Till min glädje gick ''Föräldrafällan'' på femman, gillar verkligen den filmen. Fick slita mig ifrån den och byta till ettan när schlagerfestivalen började klockan åtta... Tänker inte blogga om det så mycket, men min favorit var Kikki Danielsson och när hon åkte ut kände jag verkligen att Melodifestivalen inte är vad det brukade vara... Det var bättre på min tid alltså. 
 
För den som inte har sett Föräldrafällan; Lindsay Lohan och Lindsay Lohan åker till ett läger, och där upptäcker de att de är systrar, och eftersom att den ena Lindsay Lohan inte har träffat sin mamma och den andra Lindsay Lohan inte har träffat sin mamma så byter de plats, men de gör det också för att försöka få sina föräldrar att bli tillsammans igen och så blir det en massa knas!!!
 
Den här filmen är snyggt gjord tycker jag! Det märks knappt att Lindsay Lohan inte har en tvilling egentligen. Men jag kan inte bestämma mig för vilken Lindsay Lohan jag gillar bäst. En sak jag tycker är dålig dock är att båda Lindsay Lohan är rika. Kunde inte en varit rik och en inte rik? Brittiska Lindsay Lohan ska ju vara mer posh och snobbig, men amerikanska Lindsay Lohan bor i ett enormt hus vid en jävla vingård. Men jag älskar den amerikanska Lindsay Lohans jeansjacka och hennes nagellack. 
 
När jag såg den här filmen igår så tänkte jag att Lindsay Lohan nästan borde vara min favoritskådis. I tre av mina ''favoritfilmer'' (jag tror inte jag har favoritfilmer egentligen, bara filmer jag tycker om) spelar hon huvudrollen; ''Föräldrafällan'', ''Freaky Friday'' och ''Mean Girls''. ''Get a Clue'' är rätt kul också. Jag vet inte vad jag vill säga med det här inlägget längre men jag hoppas att ni tyckte att det var kul att läsa i alla fall! Ses imorgon.