South Park - Mr. Hat Kumako - january 2019

Är upprörd över saker ännu en gång.

 Ledsen att jag är dålig på att blogga. Hade halvt lovat mig själv att inte bli en sådan människa som bloggar om att hon inte bloggar men av någon anledning kan jag inte hålla de löften jag ger mig själv gällande den här bloggen. Tror det har med att göra att det inte känns på riktigt för det är ju trots allt bara en blogg. Hur som helst är jag inte på topp när det kommer till mitt eget liv just nu, allting känns fortfarande så himla segt. Igår kom min sommarlängtan, tänk att det dröjde så länge ändå. Det är dumt att jag längtar efter sommaren för den är inte så jäkla trevlig ändå, jag vet hur det brukar bli, jag sitter hemma och det är varmt och det flyger in läskiga kryp genom fönstret som min pappa måste spendera flera minuter med att försöka fånga in och sedan kasta ut igen. Jag kommer inte ha några pengar och därmed kommer jag inte kunna köpa grejer vilket kommer göra mig knäpp av frustration eftersom att jag bara måste konsumera grejer och förstöra vår planet. 
 
Det har kommit lite snö i Göteborg, vilket är rätt fint visserligen nu när jag inte behöver gå ut varje dag och riskera att halka och göra mig illa. Dock halkade jag häromdagen när jag var på promenad med min pappa, ingen såg det som tur var (inte ens min pappa, han hörde bara hur jag skrek och när han vände sig om satt jag på marken). Det gjorde inte ont då men nu gör det ont. Fast det är inte så farligt. Hur som helst är den här informationen rätt tråkig men jag har inte så mycket annat att berätta. Har jag pluggat? Nej. Har jag följt matschemat jag fick av min dietist? Nej. Har jag återaktiverat mitt medlemskap på Netflix? Ja! Så allting är inte segt och tråkigt ändå. Kan se på gamla avsnitt av Modern Family och Family Guy medan jag gör allt annat än att skriva på mitt manus. 
 
Förresten har det slagit mig att vuxna människor är en sådan falsk trygghet. Man litar på dem när man är liten och tror att de vet vad som är rätt och fel och att de tar mogna beslut och jag vet inte, inte beter sig som barn. Men så blir man vuxen själv och ser hur andra vuxna beter sig och då känns hela världen så skrämmande. Jag kommer inte över detta, har ju alltid trott att barn är dumma och att vuxna är smarta och att de kan allt och att man kan lita på dem. Men det är inte så! Vuxna beter sig precis som barn. De är elaka och barnsliga och helt jävla sjuka i huvudet. Titta bara på mig, menar jag. Visserligen tycker jag att jag är ganska schysst för det mesta men jag är knappast en sådan vuxen som jag trodde att alla vuxna var. Vem kan jag lita på egentligen? Ingen! Vi är alla fulla av skit. Vi ljuger och vi är inkonsekventa och bryr oss bara om oss själva. Folk kan inte ens ha normala diskussioner med varandra. Fatta hur pinsamt det är att vuxna människor spenderar sina liv med att vara högfärdsblåsor på sociala medier? Åter igen - titta bara på mig själv och den här jäkla bloggen. 
 
Nej jag måste blunda för verkligheten lite grann. Ska äta lösgodis och se på tecknade serier, vi hörs!