South Park - Mr. Hat Kumako - january 2019

Jag klagar på något, igen.

Något annat som får mig att vilja dunka huvudet i väggen är det faktum att jag tänker på engelska allt oftare numera. Som en förespråkare av att vi borde bevara det svenska språket svenskt så gott som det går är detta naturligtvis en katastrof. Med bevara det svenska språket svenskt menar jag att vi ska försöka hitta på svenska ord istället för att ta in för mycket, framför allt engelska, låneord, eller försvenska stavningen av de låneord vi tar in. Exempel på låneord som vi använder idag är ''swipa'' till exempel, jag personligen tycker är ett oerhört dumt ord att använda då det går lika bra att säga ''bläddra'' till exempel. Alternativt ska ordet stavas ''svajpa'' och därmed bli ett försvenskat låneord. Så som ordet ''tejp'' till exempel, som man från början stavade ''tape'' precis som i engelskan. 
 
Men tänka på engelska - ja, jag gör det. Hela tiden. Jag är bra på att försöka prata svenska utan att slänga in engelska ord, men det är svårt. Till exempel händer det ofta att jag säger ''oh my god'', och i mitt förra inlägg såg ni till exempel att jag använde mig av ordet ''clusterfuck''. Gillar det inte alls! Men i tanken är det helt kaos, jag kan liksom gå och fundera på vad jag ska säga till min läkare som jag ska träffa nästa vecka, och då blir tanken typ så här: ''I feel like I need more information about this and about that'' och blablabla. Katastrof! 
 
Det hör väl ihop med att jag läser engelska grejer på datorn och lyssnar på folk som pratar på engelska hela dagarna. Ni vet säkert hur det är. Men det stör mig och då måste jag översätta allting till svenska i huvudet istället vilket känns så dumt. Det blir typ så här: ''I feel like I need more... nej fan. Jag känner att jag behöver mer information om det här och det här''. Är det inte sjukt? 
 
I min skola hörde jag ofta folk gå runt och prata engelska med varandra. Alltså svenskar. Vill inte döma dem men jag gör det ändå. Alltså jag vet ju hur jag har det med mina tankar, men samtidigt är det så sjukt att vi i Sverige tycker det är så himla häftigt att kunna prata engelska. Och så är det naturligtvis det här med låneorden som jag hatar. Speciellt när det är ett ord som redan finns på svenska. Ordet jag avskyr mest är ''unicorn''. För i helvete! Det finns ett jättebra svenskt ord för ''unicorn'' och det är ''enhörning''. Vill gråta. Nej det vill jag inte men det stör mig eftersom att jag hör det så mycket. 
 
Jag vet inte, det var skönt att få skriva av mig lite. Ska försöka att slappna av gällandet det här men det är inte lätt. Vi hörs!
 
 
 
 

You need a doctor, baby...

Jag vill så gärna blogga om mer dålig emomusik men jag ska inte!!! Det är töntigt och jag vet det. Hatar att det är det enda som rör sig i mitt huvud just nu. Har lyssnat på Scary Kids Scaring Kids så mycket idag att om någon frågade mig hur jag mår egentligen så skulle jag antagligen säga YOU LEFT ME AT THE ALTER, MY HEART IN MY HAND, I'M TIRED AND BROKEN, HAUNTED BY THE MEMORIES OF THE LIFE YOU'VE STOLEN!!!  Det är något jag inte tycker om med mig själv. Att jag kan tänka på något så mycket att jag till slut får ont i huvudet och inte vet vad jag ska göra av mig själv. Jag skulle aldrig göra det men ibland får jag nästan lust att dunka mitt huvud i väggen och säga åt mig själv att nej nu får det fan räcka.

Allt jag har tänkt på idag är alltså dålig emomusik, jag hamnar i sådana perioder ibland, då brukar jag läsa mina gamla dagböcker och kanske beställa hem tröjor från Ebay. Jag är inte särskilt impulsiv FÖRUTOM när jag tänker alldeles för mycket på något. Kan spendera flera hundra kronor på dockkläder för att sedan tröttna på dockor och istället vilja lägga flera hundralappar på cd-skivor, eller som i det här fallet, tröjor från Drop Dead Clothing. Fast det har jag inte gjort idag, jag har bara funderat på det. Hade jag haft pengar hade det nog funnits en risk dock. Eller chans tycker jag väl just nu, i mitt nuvarande tillstånd. 

Det är därför den här bloggen har tappat riktning. Ni som har följt mig länge vet att min blogg nästan bara handlade om Lolitamode förut. För det var allt jag tänkte på! Men nu har jag hamnat i något slags clusterfuck där flera saker är intressanta, problemet är bara att jag absolut inte han hålla på med mina dockor samtidigt som jag lyssnar på Asking Alexandria. Nej, det fungerar inte. Kan inte heller ha på mig de där jäkla Drop Dead-tröjorna samtidigt som jag lyssnar på en låt av Britney Spears. Det är två världar som krockar med varandra. Dessutom är tröjorna för små men alltså ni fattar vad jag menar. 

Det enda som är någorlunda flytande är väl konsten. För den kan ju vara lite vad som helst, både Britney Spears och Asking Alexandria. Men problemet är väl bara att när jag väl börjar rita och måla i min art journal så slutar jag göra allt annat. Då sitter jag och målar varje kväll i en hel vecka och tappar allt annat. Alltså jag vet inte ens, jag är så trött på mig själv, känner det just nu när jag sitter i min säng i en position som förmodligen är jättedålig för ryggen, och lyssnar på min dåliga musik. Jag tror jag behöver typ... gå ut. Prata med någon som inte har känt med mig sedan jag vore bebis. Problemet är väl bara att jag inte alls känner för det för varför ska jag göra det när jag kan vara hemma och ladda ner bilder på snygga killar till min dator?

Exempel på sådan bild. 
 
 

 

 

 

Tre bra låtar FÖR ATT JAG VILL DET

 Man får tycka att den här låten är dålig, men man får också tycka att den är bra!!! Jag tycker det. Att den är bra alltså. Men det är något med här farfarströja och aningen för lång emofrisyr-kombon som får det att krypa i mig. Vet inte om det är en bra eller en obehaglig känsla. Den kombon påminner mig om något. Eller om någon kanske jag ska säga. Tihi, hemlisar är kul. Skämt åsido påminner det mig om killen jag var besatt av i alldeles för många år. Sedan gör den här musiken mig smått illamående också, vet inte varför, den får mig bara att tänka på saker som är jobbiga. Typ rutiga bälten och blå hårfärg och Bilddagboken. Det är visserligen bra grejer men själva tiden kring de grejerna var så jäkla jobbig. Tro det eller ej men jag saknar verkligen inte mellanstadiet. Är det ens någon som gör det?
 
Det är också en känsla av sorg som kryper sig på när jag ser den här musikvideon. Har sagt det förr men alltså sångaren i Asking Alexandria ser inte ut så här längre. Man får se ut som man vill tycker jag men det här är en liten jävla skitblogg så jag kan vara ärlig här och säga att jag tycker det är tråkigt att alla föredetta emokillar numera illa tvunget måste ha skägg och ännu värre; sin naturliga hårfärg... USCH. Hur som helst är jag inte ensam om de här tankarna för jag hittade nämligen en namninsamling för att sångaren skulle bli emo igen.  Haha!
 
 
A*Teens gives me life. Älskar den här musikvideon och den här låten. Den ger mig inga jobbiga känslor. Kanske den där småjobbiga ''jag är vuxen nu det var jag ju inte förut''-känslan men det är jag helt okej. Den här låten fyller hur som helst tjugo i år, eller ja, originallåten fyller fyrtiotre men den här versionen av låten fyller tjugo. Det kan vi ju också tänka på. Eller så tänker vi på Marie Serneholts snygga outfit i den här videon, tänker naturligtvis på de vita byxorna, den vita toppen och jeansjackan-outfiten. Love it. 
 
Min syster frågade mig en gång om jag önskar att jag levde på nittiotalet och svaret på den frågan är NEJ. Världen suger idag men jag är rätt så säker på att jag hade känt likadant om jag hade levt för tjugo år sedan. Eller ja det gjorde jag ju men min hjärna var inte fullt utvecklad och det enda jag kunde göra var typ att äta och skita på mig. Nej, men jag skulle gärna åka tillbaka för en helg och typ köpa kläder och kanske gå på en konsert med Backstreet Boys. Kanske stalka min egen familj och ta lite bilder på mig själv som bebis, för det finns knappt några nämligen. Annars trivs jag bra år 2019. 
 
 
SA NÅGON BACKSTREET BOYS?! Jag har låtit den här låten vara med i min text och jag tänker inte ta bort den. Jag vill i alla fall inte göra det. En karaktär älskar BSB och det har tyvärr gjort att jag älskar henne, vilket är synd för jag hade nämligen tänkt låta henne vara en bitch. Jaja. Till skillnad från A*Teens-videon är den här videon jättetöntig och jag kan stå bakom det påståendet. Men låten är bra, en av mina favoriter faktiskt. Och dansen går ju inte att klaga på. Eller jo men ändå. Eller jag vet inte. Klockan är halv fyra på morgonen. Borde sova. Men Jam on 'cause Backstreet's got it, come on now everybody, we've got it goin' on for years, eller hur?
 
 Känner mest så här. 
 
 
 
 
 
 
 
Publicerat i MUSIK
Taggar: 90-talet / A*Teens / Asking Alexandria / backstreet boys / emo / musik / musikvideo / märker ni att jag blivit duktig på att tagga mina inlägg
Kommentarer (0)