South Park - Mr. Hat Kumako - Ungdomsboktöntighet

Ungdomsboktöntighet

Uppdatering på skrivandet: 
Har fortfarande inte skrivit något. Har varit så stressad över den andra uppgiften. Men måste börja skriva klart mina första tjugofem procent för om en vecka är det deadline. Det är inte ens tio sidor kvar men jag vill jobba med det jag har skrivit också, försöka redigera och skriva om lite grann så att det inte blir fullt så mycket jobb senare. Men det är svårt när jag fortfarande känner att jag inte har ett grepp om min historia och om mina karaktärer. Vem är huvudpersonen? Han kom till mig i en dröm för säkert två år sedan, förresten. En konstig dröm men åh vad nödvändig den var, så fort jag vaknade på morgonen började jag skriva. Och jag känner mig glad över att få skriva om honom men jag har inte alls fått samma känslor för honom som jag fick för min förra huvudkaraktär. Han var perfekt, jag tyckte så mycket om honom. Men min nya... Vem är han egentligen?
 
Han är duktig, han sköter sig, han är snäll, och känslig. Men mer? Han är populär, det känns främmande, inte för att jag är världens mest opopulära människa, men jag har aldrig kunnat gå in i ett klassrum och få hela klassen att jubla (det händer honom i texten nämligen). Och hur gör jag med hans exflickvän? Vem ska hon bli? Jag har dessutom lagt in en bästa kompis också, som måste få utrymme och djup och kärlek. Vem ska han bli? Vad har han för funktion? 
 
Längtar tills jag får introducera den andra stora huvudkaraktären. Han är trasig och tuff och ja ni vet, den andra killens motsats. Ärligt talat vet jag inte hur jag ska undvika att göra den här texten förutsägbar. Hur jag ska undvika att göra den töntig, för jag känner att den är töntig, ungdomsbokstöntig. Sådär ''Haha vi är ungdomar och vi skojar fast personen som skrivit det här är aningen för gammal''. Läs det här till exempel: 
 

A håller upp ett nummer av lokaltidningen och jag tar emot den och låtsas läsa på framsidan. Frågar om det hänt något speciellt sedan jag åkte i lördags. A sliter tidningen ur min hand, rullar ihop den och börjar slå mig lekfullt.
’’Berätta för fan!’’ skriker han.
Skrattande jagar han mig runt busskuren och när han får tag på mig griper han tag i kragen på min jeansjacka och hotar med att knuffa ner mig i buskarna om jag inte genast berättar hur det gick när jag åkte till Stockholm i lördags. Jag håller upp händerna.
’’Jag ger mig, jag ger mig! Jag ska berätta allt!’’.  

Tycker inte om det där skojiga och löjliga och ''jag ska jaga dig runt busskuren''. Det är så lättsamt på det där töntiga sättet tycker jag. Men de är trots allt ungdomar (och killar) så de är barnsliga och de gör sådant. Men jag avskyr att skriva det så. Det händer flera gånger senare i texten, det där vi skrattade och slog varandra lekfullt och allt var kul. Inte för att allt måste vara deppigt men jag vill inte skriva det så. Men berättelsen drar mig i den riktningen så det kanske betyder något? Jag kanske måste skriva så. Fast det tror jag inte att jag vill. 

Nej, nu måste jag tänka på annat, har tänkt på skrivande hela dagen! Nej det är faktiskt inte sant men nästan hela dagen i alla fall. Vi hörs!