South Park - Mr. Hat Kumako - Följ dina drömmar :(

Följ dina drömmar :(

En återkommande mardröm jag har är att något farligt och hotfullt händer eller är på väg att hända och att jag måste fly eller söka skydd, men det är alltid oklart precis vad det är som händer. Det är sällan dramatiskt, någon gång drömde jag att någon attackerade mig med en kniv eller att jag stötte på någon med ett vapen, men oftast är det bara att någon ser lite mysko ut eller att jag plötsligt bara vet att jag måste gömma mig eller skynda därifrån. Häromnatten drömde jag hur som helst en mardröm, och vaknade mitt i natten av att min katt hoppade upp i min säng, något jag typ aldrig gör. Min nyvakna hjärna gjorde genast kopplingen att katt i sängen - något är fel. För min katt är som ett larm ungefär, hon reagerar när något är fel, morrar om hon hör konstiga ljud. Så när jag vaknade och hon stod där i min säng, då tänkte jag att nu har någon brutit sig in i lägenheten. 
 
Låg helt stilla i min säng och lyssnade efter ljud, men hade svårt att höra någonting eftersom att mitt hjärta slog så hårt i bröstet. Vågade inte tända min lampa eller röra mig för jag tänkte att gör jag det så märker tjuvarna att jag är vaken och då kommer de in och attackerar mig. Så jag låg bara där och hade panik och kände hur min hjärna inte riktigt hängde med, den var sådär märkligt snurrig. En gång tidigare har jag på riktigt oroat mig för att jag höll på att bli galen och det var när jag åkte buss till skolan en morgon och plötsligt hörde den här melodin komma från vad som kändes som ingenstans, helt plötsligt. Minns att jag stängde av min mobil i panik för jag tänkte att musiken kom därifrån, men det gjorde den inte. Klev av bussen, gick mot skolan och traskade sedan runt i fem minuter och pratade med min mamma i telefon och bara ''Jag vet inte vad låten kom ifrån mamma vad ska jag göra?'' och hon bara ''Men åk hem om du känner dig dålig'' men det gjorde jag inte för jag ville ha bra betyg. 
 
 
Hur som helst trodde jag att jag blivit galen härom natten. Förlåt om jag är respektlös nu men jag kände mig tvungen att testa mig själv, så jag upprepade meningen ''Jag har inte fått en psykos'' i huvudet tills jag kände mig helt säker på att det stämde. Gick till slut upp, sökte igenom lägenheten med mobiltelefonens ficklampa framför mig och det var naturligtvis ingen där. Gick och lade mig igen men blev genast skraj igen för jag tyckte mig se en skugga röra sig utanför min sovrumsdörr. Fick panik och tänkte att nu väcker jag min pappa eller ringer min mamma eller får ett psykbryt. Men jag lugnade ner mig, men jag låg vaken i säkert tre timmar innan jag lyckades somna. 
 
Varför blir allt så konstigt när man sover? Ni vet när man håller på att somna och tankarna börjar flyga runt i huvudet och blir sådär sjukt märkliga, och så plötsligt kommer man på sig själv och bara ''vad fan är det jag tänker på egentligen?''. Jag hatar det. Sömnen är så jobbig för man förlorar kontrollen över sig själv. Andra människor är också otäcka när de sover. Min syster brukade både gå och prata i sömnen och det var så jäkla märkligt. Minns speciellt en gång då hon klev upp ur sin säng och ställde sig på alla fyra på golvet och började sopa av mattan med sin hand. När jag var på klassresa i Berlin och vi skulle sova på natten började en i klassen plötsligt ropa saker ut i bussen (vi sov i en buss), samma mening om och om igen, tills hon plötsligt tystnade. Och ingen reagerade för alla sov. Men inte jag för jag kunde inte sova, illamåendet bubblade upp i mig hela tiden, fast då ville jag inget annat än somna och förlora kontrollen för jag hatar klassresor nästan mest av allt. 
 
Uppdatering på skrivandet: Inte mycket har hänt för jag har inte skrivit idag, har jobbat med en annan uppgift. Men jag inser att jag måste jobba mer med mina karaktärer, ge dem mer djup, känna något för dem, göra dem verkliga, inte bara till arbetare framför det löpande bandet som är handlingen i min berättelse (fin liknelse va?). Känner bara att jag inte orkar, ni vet? Det är tråkigt just nu. Idag har jag gått runt och varit förbannad på alla bloggare och YouTube-kändisar som får skriva böcker och ge ut dem utan att kämpa för det. Det är så orättvist tycker jag, för det berör mig och då tycker jag inte att det är okej. Tänk om typ Bonnier kom till mig och bara ''Vi har läst din blogg och vi tror att du har fett mycket intressanta saker att säga som kommer generera i fett mycket cash - vad säger du, ska vi göra affärer?''. Och så kommer det en bok som heter ''Kumako-chan - potatis, meningslösa blogginlägg och kärlek mellan två killar''. 
 
Nu ska jag göra något annat, vi hörs!