South Park - Mr. Hat Kumako - Jag hatar inte min text längre!

Jag hatar inte min text längre!

Igår vaknade jag med massvis av motivation att skriva. Så jag har äntligen kommit igång igen, jag har skrivit ungefär tio sidor och det känns bra än så länge. Älskar när saker och ting börjar lösa sig, när jag tänker på texten och pusselbitar hamnar på rätt plats. Hatar inte texten lika mycket längre men som ni vet går det i vågor, snart hatar jag den lika mycket igen. Men jag tror ändå att jag har kommit på ett slut som kan fungera. Men bara kanske, jag brukar ändra mig flera gånger. Som ni vet. 
 
En sak jag brukar göra är att läsa böcker för att få inspiration. För att huvudet ska komma igång, på något sätt. Men jag är så himla petig med böcker. Ibland lyssnar jag på ljudböcker innan jag ska somna, mest för att lugna mig själv och bli trött, men det fungerar som inspiration också. Fast jag är ännu petigare när det kommer till ljudböcker. Just nu lyssnar jag på Madicken, för Astrid Lindgrens röst gör mig så lugn. Men jag gillar hennes språk också, det är så enkelt men ändå så självklart.
 
En respons jag fick på min text var att mitt språk var alldeles för snällt. Jag tänker mycket på det, jag tror nämligen att det stämmer. Men för att citera Backstreet Boys, I want it that way. Fast som vanligt kanske jag tar saker för långt, för jag avskyr nämligen när ungdomsböcker är skrivna som om en ungdom som inte vet hur man skriver böcker har skrivit den. Det där lät säkert jättetaskigt men personligen tycker jag inte om när språket är sådär lite småslarvigt. Man måste inte skriva som Strindberg men man kan åtminstone skriva ordentligt. Och det tror jag att jag gör. Frågan är bara hur trevligt och levande det blir att läsa något som är ordentligt, eller styltigt, skrivet. Inte så trevligt kanske. Men jag vet inte. 
 
 
Det är så roligt att det fortfarande är folk som läser den här bloggen. Det gör mig glad. 
 
 
 
 
Publicerat i DAGBOK