South Park - Mr. Hat Kumako - Det här är ännu ett inlägg om mitt skrivande, varsågoda!

Det här är ännu ett inlägg om mitt skrivande, varsågoda!

Jag börjar känna mig lite säkrare nu, ja när det kommer till skrivandet alltså. Har gjort mer efterforskning och känner att jag har lite bättre koll på allting. Men är ändå så rädd. Har inlämning imorgon, femtio procent av mitt manus... Tänker mest på vilket betyg jag kommer få (vilket är dumt för allt man behöver är egentligen godkänt och det skulle förvåna mig ganska mycket om jag inte får det) men också hur responsen kommer se ut. Jag är så oerhört dålig på att ta kritik. Eller alltså, jag kan ta kritik men jag kan inte hantera den. Den sårar mig men jag tar gärna emot den, för även om den är fel ibland (det får jag faktiskt tycka) så är den ju också värdefull. Har fått jättemycket bra respons sedan jag började läsa de här kurserna men likväl har jag gråtit varje gång jag har fått kritik. 
 
Jag läser igenom responerna jag fick på förra inlämningen ibland och jag blir ledsen, visst blir jag det. Det känns liksom kallt och obehagligt inuti mig när jag läser, samtidigt som jag blir stressad. Någon sa till mig att jag måste korta ner min text, alltså att jag babblar för mycket och drar ut på saker. Jag har inte tänkt på det när jag har skrivit och nu när jag tänker på det så stressar det mig. Det är nästan så att jag tänker att halva min text bara är utfyllnad. 
 
För texten går i princip ut på att huvudpersonen flänger mellan sin hemstad och Stockholm. Och det är i Stockholm som de allra viktigaste händelserna sker. Tänk om allt annat bara är skit menar jag. Ibland känns det så, som att jag måste dra ut på det andra så att det inte ska verka som att huvudpersonen flyger till Stockholm med typ en dags mellanrum, när det i själva verket är två veckor. 
 
 
Jag vet att jag har det relativt enkelt men alltså det här tär verkligen på mig. Om det är något jag har hållt för mig själv genom åren så är det mitt skrivande och bara tanken på att främmande människor har min text på sina datorer gör att jag inte kan sova på nätterna. Jag hatar det så mycket! Men vafan, nu har jag börjat satsa på det här. Inte för att jag skulle göra något viktigare om jag inte läste den här kursen men jag känner ändå att om jag lägger så här pass mycket tid på att skriva då får jag fan göra det ordentligt. Tänk, bara tänk, om jag skulle ge ut en bok en dag... 
 
Nej nu får vi inte tänka för mycket. Jag ska återgå till att titta på balettvideor. Ja, jag har hamnat i det träsket igen. Hamnade där senast 2016 när jag jobbade med gymnasiearbetet och ärligt talat är jag, även om det kanske är lite creepy, stolt över att jag spenderar min fritid med att kolla på killar i jättetajta kläder som hoppar runt i en balettsal i femtio minuter. Det är rätt intellektuellt, tycker jag. Och definitivt bättre än de där Columbine-videorna som jag sysselsätter mig med att titta på, de som ger mig mardrömmar ni vet. Fast mardrömmarna är väl i för sig bra för det betyder ju att jag fortfarande är mänsklig. Och det är väl kanske därför jag försöker se på balettvideor istället, för att jag kanske råkade drömma en obehagligt behaglig och smått kärleksfull dröm om mig själv och Eric Harris häromnatten... Inga mer skolskjutningsdokumentärer för mig. 
 
Vi hörs!